Hur det började
Det hela började på sommaren 2004 när vi besökte en utställning om järnvägen på Alvesta station. Där hittade vi ett häfte om den nyanlagda Banvallsleden, som sträcker sig längs den ca 20 mil långa järnvägen Halmstad-Vislanda- Karlshamn. Samma sommar cyklade vi sträckan längs Åsnens strand, Torne-Ålshult. Fortfarande, efter hundratals mil längs olika järnvägslinjer, så är denna sträcka den i vårt tycke, vackraste sträckan vi har cyklat.
De följande somrarna kunde vi inte cykla så mycket banvall. I januari 2005 härjade stormen Gudrun och i januari 2007 drog stormen Per fram över landskapet. Dessa båda stormar välte många träd över banvallarna, innan det var upprensat var det svårt för oss att ta oss fram i skogarna. På längre sikt bidrog det till att en del banvallar som fått växa igen i skogen, röjdes för att skogsägarna skulle kunna ta sig fram till vindfällorna. Detta innebar att vi hjälpligt kunde cykla på en del återupptäckta banvallar, som vi inte ens kunde hitta på kartan.
På våren 2007 hittade vi en hemsida på nätet som hjälper oss att mer systematiskt planera våra cykelturer och veta vilka stationshus och banvaktstugor som finns kvar. Hemsidan heter www.banvakt.se och drivs av en trevlig man som heter Jöran Johansson. Ett besök på den hemsidan rekommenderas, för den järnvägsintresserade. Här finns järnvägslinjerna systematiskt katalogiserade, mängder av bilder, samt GPS-koordinater till många stationshus och banvaktstugor.
I övrigt har vi stor hjälp av andra hemsidor som järnvägsentusiaster runt om i Sverige driver. Länkar till sidor som jag har haft hjälp av finns på varje sida. Internetsidor i all ära, men det finns också en uppsjö av böcker som den järnvägsintresserade kan ha stor glädje av. Många är givetvis slutsålda, men det finns ju både bibliotek och antikvariat att tillgå. En referenslista med hemsidor och böcker kommer att uppdateras efter hand.
En annan stor hjälp på våra cykelfärder är ortsbor, som är lite äldre, de som var med på den tiden det begav sig. Flera gånger har vi haft hjälp av lokalbefolkningen, för att hitta ett stationshus som gömmer sig bland en massa andra hus. Det är ju inte alltid som vi har GPS-koordinater till hands.
Den som är lite bekväm kanske frågar sig om det verkligen går att cykla på banvallar. Det beror givetvis på hur man definierar ”går”. I Västergötland t.ex. är banvallarna till Ulricehamn jättefina och asfalterade. Där kan man till och med ta sig fram på en tävlingscykel, om man vill. På andra ställen kan det vara en smal stig i skogen. Vår filosofi är att om det är tillräckligt brett för ett cykelstyre, så går det att ta sig fram. På sträckor där banvallen är vattensjuk, är det inte roligt att färdas längre avstånd, man blir trött och det går för långsamt framåt, men ”går” gör det. Vår tidsplan har spruckit många gånger, när banvallen är sämre i verkligheten än vad den ser ut på kartan.