Home › Smalspår › Bredsjö-Degerfors Järnväg

Bredsjö-Degerfors Järnväg
(Vikern-Möckelns Järnväg, Bredsjö-Grängens järnväg, Dalkarlsbergs Järnväg samt NBJ Bredsjö-Gyttorp)

Historik och kuriosa
När industrialiseringen tog fart i Sverige i mitten på 1800-talet påverkades många branscher samtidigt. I Bergslagen infördes effektivare metoder att förädla järn i hyttorna och i hela Sverige ökade efterfrågan på järnprodukter. Detta bidrog till behov av snabbare och effektivare transporter. Före järnvägarnas tid kunde det ta upp till tre år från det att malmen bröts i gruvan till dess att järnet kunde levereras och man fick betalt. De flesta svenska gruvorna och hyttorna låg i Bergslagen, så det var ganska naturligt att de första svenska järnvägarna anlades just här. Under första hälften av 1800-talet började man bygga hästbanor mellan sjöarna för att underlätta transporterna på land. Vagnar med malm eller tackjärn och en bromsare ombord kunde rullas ned på järnvägen mot en sjö, där man fraktade det vidare på pråmar över sjön och sedan vidare på ytterligare en järnväg till nästa sjö och så vidare. På tillbakavägen drogs vagnarna med hästar uppför backarna igen.

I trakterna kring Striberg, nordväst om Nora, fanns en mängd gruvor och hyttor som tillsammans utgjorde Nora bergslag. Flera av bergsmännen gick samman och bildade Stribergs Järnvägs AB och byggde en 693 mm bred och 3 km lång hästbana 1855. Denna levde kvar till 1872, då den blev en del av Wikern-Möckelns Järnväg (WMJ), breddades till 802 mm och kom att trafikeras med ånglok.

WMJ bildades den 26 januari 1871, med Dalkarlsbergs gruvbolag som största ägare. Man sökte och fick koncession den 28 juli 1871 för att bygga en 802 mm bred järnväg för sträckan Valåsen-Dalkarlsberg-Vikersvik. Den 18 september 1871 utvidgades koncessionen att gälla även Valåsen-Degerfors och Vikersvik-Striberg. Samma år fick Nora-Karlskoga Järnväg (NKJ) koncession för byggandet av en normalspårig järnväg som kom att gå parallellt med WMJ, 5–6 km nordväst om denna. Eftersom myndigheterna, på den här tiden, var angelägna att uppmuntra järnvägsbyggandet i landet beviljades koncession för alla järnvägsbyggen som kunde byggas utan statsbidrag. Denna politik skulle visa sig få förödande konsekvenser för flera järnvägsbolag.

Arbetet med WMJ påbörjades genast efter beviljad koncession och sträckan Degerfors-Dalkarlsberg, 39 km, kunde öppnas för provisorisk godstrafik precis ett år senare, den 24 september 1872. Därefter påbörjades arbetet norrut mot Vikersvik och Striberg. Denna sträcka, 16 km, stod färdig den 15 juli 1873. Ett halvår innan NKJ:s normalspåriga bibana mellan Gyttorp och Striberg stod färdig, kunde WMJ börja frakta malm från Stribergs gruvor. Däremot skulle det dröja tre år, till den 4 juli 1876, innan WMJ öppnades för allmän trafik, eftersom banan inte blev godkänd vid flera på varandra följande besiktningar.

I och med att både WMJ och NKJ byggts utan statsbidrag och dessutom delvis konkurrerade om samma frakter, höll båda bolagen på att gå i konkurs. Under en period bjöd de under varandra för att få transporterna. Det blev normalspåriga NKJ som till slut gick vinnande ur striden och med hjälp av ett banklån, köpte upp alla WMJ:s aktier 1885.

Den 28 januari 1882 bildades Bredsjö-Grängens trafikaktiebolag. Mellan Bredsjö, vid Bergslagernas Järnväg (BJ) och Hjulsjö byggdes en 742 mm bred och 8 km lång hästbana, som öppnades redan i november samma år. Redan 1872 fördes diskussioner mellan BJ och NKJ om att bygga en järnvägsförbindelse mellan Striberg och Bredsjö.

På grund av NKJ:s priskrig med WMJ var ekonomin så ansträngd att man inte hade råd att bygga en normalspårig förbindelse mellan Striberg och Bredsjö. I stället byggdes Striberg-Grängens Järnväg (SGJ) 802 mm bred, 28 km lång, som ett dotterbolag till NKJ. Med planer på att förlänga SGJ till Bredsjö började NKJ att köpa upp Bredsjö-Grängens aktier. Den 14 juli 1893 beviljades koncession för en förlängning av SGJ till Bredsjö. Hästbanan breddades till 802 mm och fick bitvis en annan sträckning. Den 1 september 1894 öppnades Bredsjö-Degerfors järnväg (BDJ) för allmän trafik, 802 mm, 97 km lång.

BDJ användes nästan uteslutande för godstrafik, men när det var marknad i Nora räckte inte de få och små personvagnarna till alla som ville åka tåg till Nora. Man lade då sittbrädor tvärsöver öppna malmvagnar. Detta sätt att resa pågick till 1920-talet. På 1890-talet hände det sig att en överförfriskad man på väg hem från Nora marknad ramlade mellan två vagnar under färd och blev överkörd.

I början av 1900-talet drabbades NKJ av ytterligare en kris, när flera av de små bruken längs BDJ lades ned, och man tappade intäkter. För att överleva måste man sanera ekonomin och rekonstruera bolaget.  Den 12 augusti 1905 bildades Nora Bergslags Järnvägar (NBJ) i denna ingick BDJ, NKJ och Nora-Ervalla järnväg. Man beslutade att bredda järnvägen mellan Striberg och Bredsjö till normalspår samt lägga ned och riva upp sträckorna Striberg-Lerdalen och Dalkarlsberg-Degerfors. Dessa åtgärder var slutförda 1907.

Sträckan Dalkarlsberg-Vikersvik-Lerdalen, det som återstod av BDJ, ombildades till Dalkarlsbergs Järnväg (DJ), och blev kvar som en egen 10 km lång 802 mm järnväg, ägd av NBJ. Sträckan Lerdalen-Röbergs gruva lades ned 1930. Sträckan Röbergs gruva-Dalkarlsberg lades ned 1953. Hela DJ revs upp 1954.

Den normalspåriga järnvägen mellan Bredsjö och Gyttorp körde både person- och godstrafik fram till den 18 maj 1966, då persontrafiken lades ned. Den 3 maj 1977 spolades banvallen bort av vårfloden, 2 km söder om Bredsjö. Banan byggdes inte upp igen och godstrafiken mellan Bredsjö och Grängen lades ner. Sveriges sista grindvakt, Lilly Skeppner vid Grönälvens banvaktstuga, söder om Bredsjö, pensionerades i samband med att tågtrafiken upphörde. Den 11 juni 1979 upphörde godstrafiken även på sträckan Grängen-Gyttorp. I augusti 1979 påbörjades rivningen av linjen Bredsjö-Gyttorp. Ett år senare, i augusti 1980 var hela banan helt uppriven.

Intryck från vår cykling
Vi cyklade Bredsjö-Degerfors järnväg 5, 7 och 12 juni 2017. För att beskrivningen inte ska bli för rörig, så kommer den att beskrivas i två etapper: Bredsjö-Gyttorp och Striberg-Degerfors.

Bredsjö station ligger vid Bergslagernas Järnväg. Några hundra meter söder ut ligger Bredsjö nedre, med stationshus och lokstall. Tyvärr hade vi svårt att få bra bilder på dessa, eftersom det var igenvuxet kring byggnaderna. Banvallen fortsätter söderut som en grusväg längs med landsvägen. Ca två km söder om Bredsjö kan man tydligt se resterna av banvallsraset. Där landsvägen kommer ut på riksväg 63 ligger Grönälvens banvaktstuga, där fru Lilly Skeppner stängde järnvägsgrinden för sista gånger den 3 maj 1977.

Banvallen går att cykla på nästan hela vägen till Striberg, även om kvaliteten på underlaget skiftar väsentligt, från fin grusväg till sönderkörda stigar, där motorcrosscyklar och fyrhjulingar farit fram. De flesta av stationshusen och banvaktstugorna finns kvar. Järnvägen slingrade sig fram genom landskapet. Alla som varit med att investera i järnvägen ville ju att den skulle gå förbi just deras bruk eller gruva. I Grängen och Järnboås finns mycket av stationsmiljöerna kvar. När man lade om järnvägen 1907 i samband med breddningen byggde man ett nytt stationshus i Striberg (Striberg nya station). 

Från Striberg fortsätter banvallen på den ursprungliga 1435 mm järnvägen till Gyttorp. Här är banvallen också farbar, fast med olika kvalitet. I Åsboberg hittade vi hållplatshuset. Vi cyklade över Hagbyån och kom sedan till Gyttorp. I Gyttorp har det funnits två banvaktstugor, men vi lyckades inte lokalisera någon av dem. I slutet av Stationsvägen hittade vi stationshuset.

Från Striberg fortsätter även 802 mm banvallen åt andra hållet, mot Dalkarlsberg och Degerfors. I Striberg fanns ytterligare två stationshus, Breda stationen och Smala stationen. Som hörs på namnet tillhörde den förstnämnda NKJ och den sistnämnda WMJ. Båda stationshusen finns kvar. Det gäller att titta ordentligt på kartan för att ta rätt väg ner mot Vikersvik. På den välpreparerade grusvägen passerade vi banvaktstugorna i Lerdalen, Rödberg och Gamla Viker. I Gamla Viker såg vi något som vi inte väntat oss att hitta i Bergslagen, nämligen tre kameler i en hage. Från Vikersvik till Dalkarlsberg är det nästan omöjligt att se var banvallen har gått. Vi cyklade på länsväg 243 ett par km till Skrekarhyttan, vid Vikers kyrka, och svängde sedan ner mot Dalkarlsberg. 

I Dalkarlsberg följde vi skylten mot Smedjan och kom direkt på ruinen av Dalkarlsbergs station. Härifrån går det att följa banvallen fram till Västra Bergets banvaktstuga.  Från banvaktstugan kunde vi sedan cykla 4,5 km på banvallen, men sen tog det stopp. En avspärrning visade att vi kommit fram till Bofors skjutfält. Skjutfältet spärrar av banvallen ända fram till Immetorp, söder om Karlskoga. Vi vände om och tog oss på andra vägar till Karlskoga. När vi kommit dit så hörde vi flera smällar, vi trodde först att det var åska, men det visade sig komma från skjutfältet. Så det var ju tur att vi inte fått för oss att försöka ta oss över  skjutfältet.

I Valåsen hittade vi Skogstorpet/Grindstugans banvaktstuga och Valåsen station. Vi fortsatte på den asfalterade landsvägen som är byggd på banvallen.  Vid Östervik har det funnits en hållplats, men den är riven. Vi hittade ett gammalt avträde, som kan ha hört till stationshuset. Vi cyklade hela tiden längs sjön Möckeln och hade det inte ösregnat, så hade utsikten över sjön varit enastående. Framme i Degerfors hittade vi utan några problem Degerfors station, men däremot är vi inte säkra på att vi hittade Degerfors nedre.

Snabbfakta

  • 802 mm bred
  • 97 km lång
  • (Bredsjö-Gyttorp, 1435 mm, 48 km, fr. 1907)
  • 28 juli 1871 beviljas koncession för sträckan Valåsen-Vikersvik
  • 18 september 1871 utvidgas koncessionen att gälla Degerfors-Striberg
  • 24 september 1872 öppnas sträckan Degerfors-Dalkarlsberg för provisorisk godstrafik
  • 15 juli 1873 öppnas sträckan Dalkarlsberg-Striberg för provisorisk godstrafik
  • 1 juli 1876 öppnas hela Vikern-Möckelns Järnväg (WMJ), 55 km, för allmän trafik
  • Från januari 1885 arrenderas WMJ av Nora-Karlskoga Järnväg (NKJ)
  • 14 juli 1893 beviljas koncession Bredsjö-Grängen Järnväg (BGJ)
  • I november 1893 slås WMJ och BGJ samman till Bredsjö-Degerfors Järnväg BDJ
  • 1 september 1894 öppnas sträckan Bredsjö-Grängen, 15 km, för allmän trafik
  • 15 november 1905 övertas NKJ av Nora-Bergslags Järnväg (NBJ)
  • 1 juli 1907 läggs sträckan Degerfors-Dalkarlsberg, 39 km, ned och rivs upp
  • 15 november 1907 öppnas Bredsjö-Striberg-Gyttorp som 1435 mm järnväg
  • 15 november 1907 läggs sträckan Lerdalen-Striberg ned, 11 km
  • 1907–1940 trafikeras sträckan Dalkarlsberg-Lerdalen med godstrafik av Dalkarlsbergs Järnväg
  • 1 juli 1907–28 augusti 1932 trafikeras Dalkarlsberg-Vikersvik med sparsam persontrafik
  • 1957 rivs sträckan Dalkarlsberg-Lerdalen
  • 18 maj 1966 upphör persontrafiken på sträckan Bredsjö-Striberg-Gyttorp
  • 3 maj 1977 upphör godstrafiken på sträckan Bredsjö-Grängen
  • 11 juni 1979 upphör godstrafiken på sträckan Grängen-Striberg-Gyttorp
  • 1979–1980 rivs hela sträckan Bredsjö-Striberg-Gyttorp

Länkar
http://www.historiskt.nu/normalsp/nbj/nbj_inneh.html
Sundström, Erik och Eriksson Hans (2003) Smalspår och sjöfart i Bergslagen, 802-banorna, Stenvalls förlag